Jag växte upp som barn till Jehovas vittnen. När jag var 13 år döpte jag mig och blev officiellt en medlem av församlingen. Att växa upp som barn till Jehovas vittnen innebar på många sätt ett utanförskap. Jag kunde exempelvis inte vara med på klasskamraters födelsedagskalas eller vid lucia- eller julfirande som genomfördes under skoltid.
Jag, 4 år.
Jag, 15 år.
Jag minns ensamheten. Och skammen. Det onda i magen varje morgon när jag vaknade.
Vid juletider började det redan första lektionen för dagen då alla barnen fick tända ett ljus på sin bänk. Alla barnen utom jag. Varje dag i hela december påmindes jag på detta sätt om mitt utanförskap då läraren läste berättelsen om Jesu födelse med adventsljusen tända i klassrummet. Det som för de andra nog uppfattades som mysigt och stämningsfullt var för mig fyllt av ångest och osäkerhet.
Jag visste aldrig exakt var gränsen gick mellan vad jag fick göra och inte fick göra. Med ett ständigt föreliggande hot om Guds ilska om jag översteg den gränsen försökte jag ändå tänja på den så mycket jag kunde för att smälta in. Jag blev expert på att anpassa mig efter min omgivning, lärde mig vad jag skulle säga och inte säga när jag var i skolan för att inte uppfattas som mer annorlunda än nödvändigt och vad som istället passade hemma i min troende familj eller i församlingen.
Alla barn som växer upp i slutna grupper har sina egna unika upplevelser, baserade bland annat på hur just deras föräldrar tolkar läran och dess tillämpning på barnuppfostran. Därför var gränsen extra luddig – mina kompisar inom församlingen kunde ha andra instruktioner än jag kring vad som var ok och vad som inte var ok. Det gjorde rädslan för att göra fel och väcka Guds vrede ännu större.
För egen del fick jag inte gå in i kyrkan vilket medförde att jag inte kunde närvara vid Luciatåg eller skolavslutningar, då fick jag istället sitta ensam kvar i klassrummet och läsa, rita eller utföra något annat skolarbete. Jag minns hur jag vid dessa tillfällen kröp ihop på golvet och gömde mig så att ingen skulle se mig och ställa jobbiga frågor. Kring Lucia, jul och även andra högtider såsom påsken utfördes mycket förberedelser under skoltid, såsom inövning av Luciasånger, julavslutningar och pyssel kopplat till de olika högtiderna. Jag fick inte delta i någon av dessa aktiviteter vilket gjorde speciellt december till en väldigt lång, jobbig månad. Av dessa anledningar finns det goda skäl till en konfessionsfri skola, så att samtliga barn kan delta i all undervisning.
Ju mer mitt utanförskap blev synligt desto större blev också mobbningen från de andra eleverna. Jag var öppet mål. Ju äldre jag blev desto färre sociala möten kunde jag vara med vid – det gällde inte längre enbart religiösa yttringar. Denna gradvisa minskning av umgänge med andra människor är något som är kännetecknande för flera olika hederskulturer. Målet var att spendera så lite tid som möjligt med människor som inte var medlemmar i församlingen. Jag fick inte gå på exempelvis discon eller utöva lagsporter – det kunde utgöra för stora frestelser till att göra något förbjudet eller att bli för bra vän med människor som Gud inte godkände.
Trots detta har jag även fina minnen av hur några få klasskamrater tog mig till sig, blev mina vänner och stod upp för mig – och vars familjer välkomnade mig i sina hem. Dessa människor tänker jag idag på med värme och hopp i hjärtat – och de fina upplevelserna, tillsammans med andra som växt upp under liknande omständigheter, kommer att ligga till grund för nästa veckas blogginlägg där jag kommer att dela med mig av praktiska tips på hur människor i närheten av barn som inte firar jul kan agera för att vara så inkluderande som möjligt!
